Min bakgrund

22 Feb

20130222-162941.jpg

En bild säger oftast mer än ord.

Vänster bild år 2005- Träning var endast förbränning för mig. Dålig koll på kosten.

Höger bild år 2012- Träning är min hobby. Är noga med vad jag äter!

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om min träningsbakgrund.

Många beskriver sitt första möte med Crossfit som något revolutionerande men så var det inte för mig. Det tog nog ett år innan jag var riktigt fast. Mitt första möte med Crossfit var under 2009. Jag hade precis utbildat mig till Personlig Tränare och börjat jobba som det på Sturebadet.

Om vi hoppar tillbaka lite längre bak i tiden

När jag var liten gick jag på rytmiskt sport gymnastik. Vi gjorde program med bollar, rep och band. Detta höll jag på med i några år. tyckte det var ganska kul, men var inte så duktig på det. Man skulle le stort hela tiden och göra perfekta program i grupp eller själv. Jag minns att jag ofta kom sist.

Jag sneglade alltid på tjejerna som höll på med truppgymnastik, de fick göra volter och var duktiga på att stå på händer. Det min gymnastik gav mig, var rörlighet och jag lärde mig att hjula bra… Vad jag minns så fick vi aldrig stå på händer. Vilket jag ville och önskade att jag kunde.

Jag kände att det var det som truppgymnastik tjejerna gjorde som jag ville göra istället. Men jag gjorde inget åt saken. När jag var tolv år slutatde jag tvärt och började spela hockey istället. Jag spelade hockey i tio år. Hoppade runt mellan många olika flick- och damlag i Stockholm. I hockeyn var jag duktig på att åka skridskor och jag var snabb. Jag spelade forward och gjorde många mål men var adrig speciellt teknisk. Vid 22 års ålder sluatde jag för jag kände att det tog upp allt för mycket tid. Det var matcher varje helg och sena träningar i veckodagarna. Jag ville styra över min egen träning och träna när jag kände att jag ville och hade tid.

De åren efter hockeyn följdes av medelgympa på friskis och svettis, step up, lite gym och många låååånga promenader. Jag tränade dåligt och jag tränade för lite och oregelbundet. Det roliga är att jag ändå tyckte att jag var vältränad och många i min omgivning såg mig som den där sportiga tjejen inklusive jag själv. (detta beror på vad man jämför med. Om jag idag jämför med vad enligt mig vältränad är)

Jag gick på alla myter och hade det jobbigt med kost och val av träningsform. Jag åt t.ex för dåligt under dagen och sen när jag skulle till och träna efter jobbet så var jag för hungrig. Hade alltid en kamp om hurvida jag skulle ta den där bananen för att få energi eller skulle hela passet vara förgäves då för då skulle jag bara förbränna bananen på träningspasset…. träning för mig handlade bara om förbränning. Jag gillade step up-passen men hade läst att då fick man stora lår så då slutade jag med dem.

När jag senare gick en utbildning inom Hälsa, massage och spa. Ingick det utbildning till styrketräningsinstruktör. Då när jag började lära mig om träning på riktigt så växte intresset och jag började se på träning som mer än bara förbränning.

När jag år 2008 började jobba på Surebadet så började även min väg mot mitt mera vältränade jag.

Jag började jobba som massör, spa-terapeut och i receptionen. Det tog mig minst ett halvår innan jag tog mig in i gymmet och började träna. Min kollega Mikael Svensson la upp ett gymprogram till mig som jag så väl kommer ihåg.

Det jag minns mest är att jag skulle göra overheadsquat 10×3 på 15 kg och marklyft 10×3 på 40 kg. Båda dessa övningar kändes så tunga och svåra. Jag koncentrerade mig till 1000 på att göra dem rätt och intresset började växa ännu mer. Vid detta tillfälle kunde jag inte heller göra en enda chins eller dips.

För att klara min första chins så slog jag och en annan kollega vad om att vi skulle klara av att göra två strikta chins, vi hade 4 månader på oss. Ingen av oss kunde göra en enda och jag tror inte ens att jag var nära. Jag hade accepterat att jag inte kunde och att det förmodligen skulle vara så resten av mitt liv. Jag kommer ihåg när jag skakade hand med Anna att jag tänkte i mitt innersta att det här aldrig kommer att gå. Trots detta så ville jag verkligen ge det en chans och se om det skulle gå. Jag övade som 17 under de kommande veckorna. Detta var mitt största fokus, varje gång jag tränade övade jag lite extra på detta. Jag och Anna klarade målet! Och resten är historia.

Jag är så glad över att jag på ca 4 år har kommit dit jag är idag. Jag är också så glad att jag kommer ihåg hur det var och kändes i början. Det hjälper mig när jag ska lära ut till andra och det ger hopp. Hopp om att alla kan lyckas!

Det finns många personer som har hjälpt mig på min väg tills dit jag är idag. Men det är speciellt de här tre killarna som väckte mitt intresse och lärde mig från grunden!

Tack!
Roberto Prestinoni, Mikael Svennson och min kärlek Per Hassis.

20130222-163047.jpg

/e

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: